paniken växer.

jag hatar att känna såhär, känner hur paniken växer och jag känner mig så jävla instängd & ensam. man känner sig så jävla låst av att bo i en by där sista bussen går klockan nio på kvällen, när den väl har gått finns det ingen chans att ta sig någonstans.
jag har körkort, men ingen jävla bil. jag ska verkligen försöka spara ihop pengar så jag kan skaffa mig en bil igen, jag skiter i vad det är för jävla bil, bara jag kan ta mig härifrån när jag känner såhär.
det känns precis som världens jävla hemlängtan, kanske det är också? ibland så vill man bara vara hemma med familjen, för där kan man alltid känna sig säker, man slipper sitta och vara rädd att det ska komma någon jävla idiot och banka på fönstret eller någonting, och även om det gör det hemma, så är man säker för resten av familjen finns där.
fyfan vad jag hatar denna känslan, jag vill bara kura ihop mig och gråta, få ut allt. men jag känner mig som ett litet barn igen om jag gör det. :/
känns som att ingenting i hela jävla världen kan hjälpa en att få bort denna känslan.
gaaaaaaaah, jag blir fucking galen!

xoxo fridha.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0